Review Den Jäktade

Publicerat: 15 augusti 2007, 00:00 Hallwylska museets pampiga gård är som byggd för teater med sin rundade husfasad, uppbruten av dörrar, fönster, luckor och balkonger. Där kan man spela Shakespeare eller en rejäl fars som Ludvig Holbergs Den jäktade – som nu ges av den svenska gruppen The Grizzly Theatre Company. Redan titeln säger att det handlar om oss, och regissören Michael Lechner behöver inte göra tjocka understrykningar för att vi ska förstå. Uppsättningen utspelar sig i Danmark under Holbergs 1700-tal, med några få anakronistiska blinkningar. De flesta står AnneLee Vikner för i rollen som Pernille, kvinnan som håller ihop hushållet, drar i intrigtrådarna och uppehåller en sansad kontakt med publiken. Det kan behövas, eftersom titelpersonen Vielgeshrey inte tar sig tid att hålla kontakt med någon, inte den giftasvuxna dottern Leonora, och absolut inte hushållerskan Magdelone, som förgäves söker bringa ordning i kaos och fånga en friare på samma gång. Vielgeshrey har tre skrivare anställda för att göra ingen vet vad. Scenen flödar av lappar, mappar och arkiv. Han är ett praktexempel på oförmåga att delegera, en riktigt usel chef. Samtidigt är det lätt att se varför han inte litar på sina anställda, som ägnar sig åt kortspel och tar fler supar än de skriver kopior. Möjligen har de insett det meningslösa i sina sysslor för länge sedan. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. En mobbad svart höna är för övrigt Vielgeshreys närmaste anhöriga, som får honom att släppa allt han har för händer. Det är en absurd detalj, som genast gör honom mer sympatisk. Intrigen rör kärlek: Pernille kämpar för att Johanna Sandqvists Leonora ska få sin Leander och slippa ödet att bli gift med en bokhållare, pappas val. Medlet är teater. Äventyrerskan Fuxia, som en gång valts bort till förmån för bokföring, tilldelas ett antal osannolika roller i jakt på hämnd till de ungas fromma. Tonen i uppsättningen är avslappnat kärleksfull. Michael Lechner, som också gör ett par småroller, har valt att lita på skådespelarna, som verkar agera under stor frihet. Till en början saknar jag en starkare styrning i regin, men blir alltmer fäst vid den liksom förströdda spelstilen, där publiken själv får upptäcka det som händer. Lis Hellström spelar Fuxia med stor kraft och visar i hennes förklädningsscener att stark motivation kan räcka långt i teatersammanhang. Den unge Josef Törner, som spelar älskaren Leander, tvingas träda in i rollen som töntig bokhållare och visar en tydlig talang för komedispel. Den fula – urusla tänder! – och uråldriga (40 år) Magdelone är väl skriven som ett komiskt hatobjekt a la Malvolio i Trettondagsafton, men får ändå sympati i Anna Tersmedens tolkning. Dessutom framstår hon som ett fullt möjligt kärleksobjekt. Vielgeshrey är upphovet till alla problem som Pernille måste lösa. John-Erik Leth gestaltar honom med snabba plötsliga språngmarscher och med uttrycksfulla ögonrörelser inför allt som gör honom totalt förvirrad. Det är lätt att se alla fel han gör i sitt life management, men samtidigt blir han en lidande och sympatisk person. Reaktionerna tyder på att stora delar av publiken kunde känna igen sig i hans utmattade korta vila på soffan. Genom århundradena kan vi skåda oss själva. Den jäktade som ingår i Stockholms kulturfestival spelas 13 augusti–2 september. Sara Granath kultur@svd.se